Igår kom jag iväg tidigt från jobbet och siktade in mig på att köra Brolle en sväng. Det gäller att passa på när man kommer hem i tid. Det händer tyvärr allt för sällan.
Pratade med en väninnan på vägen hem som sa att snön hemma hos henne var helt hopplös. Den satte fast sig i hovarna på hästarna trots att de går med snösulor. Borde väl ha gett mig en tankeställare tycker man. Men inte då.
Hemma gick jag till verket omgående och plockade fram grejer, ryktade, selade på och drog iväg. Min man skickade med mig att kolla om det fastnade snö i hovarna. Jag slängde en millisekundblick till hovarna och bestämde mig för att det såg bra ut. Men halleluja säger jag hur dum får man vara. Man kan säga att snön var helt perfekt för den som vill ha kramsnö.
Brolle halkade lite, men jag tänkte det beror på att han saknar två brodd i tån på vänster fram. Men han halkade ju även med bakbenen. Då tänkte jag, det blir säkert bättre längre fram. Det är ju bara så att när jag vill något då tar det ett tag innan jag fattar att det inte går. Så vi gav oss t o m nerför en backe och det var bara guds försyn att vi tog oss ner där. Då tänkte jag att det går bättre om vi travar - och det gjorde det. Men då kom det första intelligenta beslutet - jag valde att vända hemåt.
För att ta sig upp för backen så gällde det att trava och jag manade på Brolle med hjärtat i halsgropen. I huvudet hade jag förstås vurpan som Tjejen gjorde igår - utan kramsnö. Men vi kom tillbaka välbehållna efter en ca 15 minuter lång körtur. Mycket jobb för väldigt lite kan man kort och gott säga. Brolle var inte glad kan man lugnt säga. Han kände sig nog lurad på konfekten.
Tjejen var förstås stormglad att vi kom tillbaka. Hon gnäggar så man behöver ha öronproppar. Det skär i öronen, men å andra sidan så är det lite mysigt också. Tjejen tappade igår vänster baksko så jag hoppas få tag på en hovslagare idag så vi kan spika på den tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar