En riktigt svår dag

2012 är inte ett år som har börjat så bra för oss. Jag inledde med att krocka och göra skrot av bilen. Det viktiga var förstås att det inte blev några större personskador. En bil är ju bara en bil.

Idag, en månad senare, hände det som inte får hända. Min man ringer mig och berättar att David har gått omkull i hagen och att han inte får upp honom. Han hade ringt på hjälp av grannen. Jag slängde mig förstås i bilen och körde hem. På vägen hem försöker jag nå min veterinär, men inget svar. Skickade sms.

Väl hemma förstod jag att det var kört. Det var fruktansvärt. David låg där helt apatisk med en död blick i sina ögon. Jag såg också att något var alldeles tokigt med höger framben. En jättestor svullnad syntes där benet liksom går in i kroppen och även ut över bogen.

Eftersom min veterinär fortfarande inte hört av sig ringde jag på en annan veterinär i närheten. Fick tag på honom och han skulle komma så fort han kunde för att avliva David. Men när jag kom ut tillbaka så var allt över. David hade dragit sin sista suck. Att det skulle sluta så här, så dramatiskt är helt fruktansvärt. Visst, vi visste att David förmodligen inte skulle leva så länge till med tanke på sina hälsoproblem, men att det skulle ske på det här sättet kunde vi ju inte drömma om.

Sorgen var stor, men gråta är något man får försöka spara till senare. Ringde Lantbrukstjänst för att beställa hämtning av David och som tur var kunde de komma redan idag. Nästa sak som skulle lösas var ett sällskap till Brolle. Det skulle inte vara några problem så länge han var ute i hagen, men väl inne i stallet skulle han bli orolig. Ringde en god vän som har bra kontakter in i hästvärlden och efter några vändor så hade det fixat sig. Jag behövde inte ens åka och hämta hästen själv. Tänk hur många helt underbara människor det finns som verkligen hjälper till när det är kris.

Brolles nya kompis är ett 7-årigt kallblodssto (travare) som är en tvärhand hög. Jättesnäll och lätthanterlig. Det blev inte ens något bråk i hagen när vi släppte ihop dem. Vi kommer att låna henne några veckor tills vi vet hur vi ska göra med sällskap till Brolle.

Vi fick nästan 22 år med David. Det är en väldigt lång tid och det är inte lätt att inse att den tiden är över. Det känns som jag går med gråten i halsen hela tiden. Men jag vet att det går över. Det är tredje gången som min man och jag går igenom detta, men inte blir det lättare för det.