...kunde rida ut i det helt underbara vädret idag. Jag längtar så det gör riktigt ont. Men, men nu är det som det är och att rida får jag nog vänta med länge än. Jag har sju veckor kvar med kryckor om allt går som det är tänkt och sedan antar jag att det krävs en hel del träning för att ens tänka på att rida. I alla fall tur att det här hände nu så att inte hela sommaren hade gått till spillo också.
Igår kväll var jag ute i stallet för att pyssla med hästarna lite. David blev mycket reserverad och misstänksam mot både kryckor och rollatorn som jag satt på. Ville inte riktigt att jag skulle greja med honom. En riktigt stor och kraftig häst som är så misstänksam till allt nytt.
När det blev Brolles tur att komma ut på stallgången kom han direkt fram och ville prata med mig. Han var lite misstänksam mot de nya grejerna, så han kunde inte riktigt slappna av helt förrän efter en stund. Men han stod blick stilla och sänkte huvudet snällt för att jag skulle nå riktigt när jag borstade huvudet på honom. Jag åkte runt honom sittandes på rollatorn och han stod helt stilla - inga problem över huvud taget. Han är en riktig klippa den killen.
Men det är inte mycket jag klarar att göra med hästarna när jag är beroende av endera kryckorna eller rollatorn. Jag får inte stödja på mitt vänstra ben över huvud taget och det gör att minsta rörelse som inte är med i beräkningen blir besvärlig att hantera. Jag vill så mycket, men kan göra så lite. Vad hade jag gjort om inte min man vore så engagerad i hästarna som han är. Det vill jag inte ens tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar