Ja naturligtvis skulle de allra flesta säga, men för mig är det ett stort NEJ. Det senaste halvåret har varit mycket jobbigt och jag har helt enkelt inte mått bra psykiskt. Min gamle trogne varmblodstravare (19 år) gick från ett krånglande bakknä via fång och hovböld till avlivning.
Han har lidit och jag har varit så fruktansvärt ledsen och bekymrad. Gråtit och bara känt mig maktlös. Samtidigt som jag länge vetat vad jag borde göra - men inte haft kraften att göra det. Att ta beslutet att avliva en sådan kompis är inte lätt.
I fredags tog jag i alla fall steget och direkt efter att det var gjort kände jag en så stor lättnad samtidigt som jag grät floder. Men på något sätt blev livet lättare och jag kunde se framåt och inte ha en klump i magen hela tiden. Långt innan detta drastiska beslut togs så insåg jag att jag måste ha en ny häst omgående trots min bästa kompis försök att övertala mig att låta bli. Jag jobbar nämligen alldeles för mycket och får dåligt samvete för att jag inte hinner med varken det ena eller det andra. Men ingen kan beskylla mig för att tänka logiskt och det är jag glad för.
Sagt och gjort i fredags hämtade jag hem en ny häst som jag hoppas kommer att utvecklas till en riktig bra kompis.
Att ha en egen häst är för mig social hållbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar